Dagen började med att jag inte kunde sova alls länge, vaknade egentligen 4    men halvslumrade till 7. Orkade inte ligga kvar och försöka hitta något sätt att ligga på utan att ha ont. Käkade frukost och tog sedan en långpromenad med Tira i det tråkiga höstdisiga vädret. När vi kom hem dammsög jag för att fördriva tiden. Tror att vovven börjat fälla inför vintern. Är konstigt egentligen att de först fäller och sedan får mer päls. Varför inte bara tjocka till pälsen inför vintern istället för att fälla den?

Gjorde mig klar för att åka till Landskrona lasarett och röntgenavdelningen. Alle kom hem strax efter kl 14 och körde mig till sjukhuset. Skitnervös var jag! När jag kom till röntgen väntade personalen redan på mig trots att jag var i tid, fast det var ju bra för då slapp jag sitta och vänta och bli ännu mer nervös. Kom först in på i ett vanligt röntgenrum där jag fick ligga på en brits och bli rentvättad på höften inför punktionen. Tur att de inte skulle mäta pulsen på mig i alla fall. Röntgensköterskan gjorde iordning allt och röntgenläkaren kom. Han började med att lägga lokalbedövning vilket gjorde skitont. Sticket skedde på ovansidan av höften ganska nära ljumsken. Jag vet inte om lokalbedövningen verkligen han ge någon vidare effekt för när han skulle stickan in sprutan i höftleden för att injicera kontrasten gjorde det skitont och var megaläskigt!!  Jag vet inte om det gjorde extra ont när han stack mig eftersom jag har väldigt svårt att slappna av i höften när jag ligger ner och särskilt idag eftersom det var tvunget att vara en kudde under knävecket. Först sprutades vanlig kontrast in och höften genomlystes för att se att han verkligen hade stuckit i höftleden. Efter det sprutades MR-kontrasten in och då skulle jag säga stopp när det spände tillräckligt mycket. Först kände jag ingenting och när det lixom blev fullt i leden spände det som attan och jag sa STOPP. Nu fick jag inte röra mig för då skulle kontrasten flyta ut i kroppen och den skulle ju vara koncentrerad till höften. Först så flyttades madrassen jag låg på närmare kanten och sedan skulle jag dras över till den andra britsen. Jag tänkte att "jaha nu ska jag få känna på hur det är att vara ortopedpatient". Men det blev inga plattor att glida på, istället tog den manliga röntgensköterskan mig under knävecket och nacken och drog över mig. Stackars höftfrakturpatienter säger jag bara. Så som vi drar dem fram och tillbaka, först till en duschbrits och sedan tillbaka till en säng och de är de först flyttade från golvet till ambulansbritsen.

I MR-rummet skulle de lägga nån platta under rumpan på mig och bad mig lyfta lite på rumpan vilket jag snällt gjorde.... trodde jag innan jag blev tillsagd att jag nog får sätta i vänster fot och lyfta på rumpan. Då minsann hade carbocainet bedövat mig på något sätt eftersom jag inte kunde lyfta på rumpan men ont hade jag som attan. Blev inkörd i tunneln och inte för att jag har cellskräck men jag kan ju förstå pat som tycker det är jobbigt att ligga där. Är ju nästan att andedräkten slår tillbaka i ansiktet. Jag låg minst sagt obekvämt och hade skitont. Madrassen var inte allt för tjock och det gjorde skitont i sacrum där jag ju oxå har ont (trots det blev jag inte röntgad där) och höften spände och gjorde jätteont. Men med Arvingarna i hörlurarna somnade jag nästan efter en stund eller hamnade i någon dvala tillsammans med smärtan. Jag är i alla fall glad över att jag tog med en CD-skiva med Arvingarna för att tänka på något annat.

Aldrig mer att någon ska få sticka mig i en led igen. Fast om min känsla är rätt finns det väl en risk att jag någon gång kommer att få en kortisonspruta i höftleden..... Känner mig egentligen ganska töntig som inte tål ett litet stick som dessutom är lokalbedövat. Tänk alla patienter som jag sticker hit och dit med nålar.......

Alle hämtade mig efter undersökningen då man inte får köra bil efteråt eftersom höften inte riktigt hänger med. När jag kom hem väntade en bukett med stora röda rosor på köksbordet från min kära make! Eftersom jag skulle hålla mig lite stilla placerade jag mig i soffan och blev först serverad mat och sedan somnade jag en stund. Blev väckt när det var dags för fika. Eftersom det varken finns bullar eller kakor i frysen tänkte jag att det bara skulle bli te men te är gott så det fick gå. Snacka om att jag blev snopen när Alle kom in med nygjorda chokladbollar!! Mums!!

Vilken underbar man jag har som tar hand om lilla mig