Som ni kanske märkt har jag inte skrivit så mycket de senaste hmm 4 veckorna och det beror på att första veckan i november började jag inskolningen av sonen på förskolan. Något jag inte alls var sugen på redan eftersom han inte är riktigt mogen för det än. Men eftersom försäkringskassan är tja lite tröga fick jag ingen annan ersättning och de kunde inte göra något att min mammaledigtid inte riktigt varit som för de flesta andra utan gått ut till diverse sjukhusbesök och extra besök på bvc är jag nu tvungen att börja jobba. Även om vi hade kunnat få vårdbidrag från kommunen räcker inte 3000 kr i månaden som lön från mig. Så bara att ta tjuren vid hornen och skala bort mina egna tankar och tyckande så att sonen inte skulle märka min negativitet från mig. Gör att göra det bästa av situationen bokade jag ett besök hos förskolan där jag berättade hur det första året i sonens liv sett ut (i stora grad i alla fall), hur jag ser på inskolningen och vill lägga upp den. Uppenbarligen var jag inte tillräckligt tydlig för det blev
K   A   T   A   S   T   R   O   F!!!

Förskolan har bara en veckas inskolningen men jag trodde att standarden var 2 veckor och att jag utifrån det önskade 3 veckor eller i alla fall några fler dagar än 2 veckor. Gustav behöver lång tid på sig att känna in stället och lära känna nya människor. Han är inte ett barn man bara kan kasta in i lek/situation och han finner sig i det. Jag vet detta!! Och sa detta på mötet!!

Jag kan inte direkt säga på rak arm (inte krokig heller för den delen om någon tyckte att jag skulle böja den) ett uppenbart fel. Jag tycker att pedagogerna inte har tagit till vara att i leken möta Gustav och lära känna honom. De första 2 veckorna blev mer som att han var på öppna förskolan där jag höll koll på honom, vart han tog vägen, vad han pysslade med, gav honom mänsklig kontakt och hjälpte honom på med kläder och lekte med honom ute. Att de inte ens när han pusslade tog tillfället att pussla med honom är för mig en gåta. För det är just det som är där, i leken, han kan lära känna nya personer utan att känna att de blir påflugna. Att jag sa att han behöver lång tid på sig var inte samma sak som ingen skulle vara på avstånd därför att det är just under inskolningsveckorna som han behöver lära känna pedagogerna, sakta men än dock lära känna dem. Att barnen blir samma i matstolarna utan bälte samtidigt som pedagogen lämnar rummet för att hämta mat är för mig oxå en gåta hur man ens kan tänka tanken att göra så. Ett barn i en hög barnstol ska aldrig lämnas utan tillsyn, aldrig, och det egentligen även med bälte. Det gäller inte bara mitt barn utan alla barn oavsett om de är benägna att klättra eller inte. Men för all del, jag var ju där. Jo men hur ser det ut när jag inte är där? Jag måste ju som förälder veta hur det ser ut när jag inte är där för att jag ska kunna känna mig trygg. Nåväl en sele skaffades fram, när jag hade sagt till vid nästa måltid igen. Jag känner att samlingen endast är riktad till de stora barnen. Visst de små sitter och tittar på (eller kyper/går iväg o man har spring i benen som Gustav och nyfiken på världen) men hur roligt och utvecklande är det att bara få titta på. Även små barn gillar sång och ramsor, om det är på deras nivå. Jag kan väl fortsätta ett tag till med små saker som jag sett under mina fyra veckor på inskolningen men blir ganska långtråkigt att läsa om. Jag har dessutom stött och blött detta under dessa fyra veckor, dock ej på bloggen, så jag börjar bli le på det. På tal om fyra veckor..... Jo faktiskt hade vi några dagars inskolning även fjärde veckan därför att när 3 veckor var slut (som iofs inte blev 3 fulla veckor på grund av sjukdom hit och dit) hade jag bara lämnat honom i en timme, storgråtande. Både jag och han. Jag har haft möte med pedagogerna och trott på att det skulle bli bättre. Å trots att jag bara är mamma (och sjuksköterska) och inte pedagog finns det sååå mycket jag sett som jag skulle ändrat på. Jag har nog heller inte gråtit så mycket på så kort tid som jag gjort de senaste 4 veckorna. 

Jo, jag var fullkomligt jättemedveten om att han skulle gråta när jag lämnade honom. Helt naturligt och fullständigt förståeligt då han varit i princip klistrad vid mig hans första 15 mån eftersom det är jag som varit mammaledig. Pappa Alle har sitt roliga framför sig även om han fick lite extra ledig tid tillsammans med oss när Gustav föddes. Men det är skillnad på gråt och gråt och det gör ont att höra dag ut och dag in i 3-4 veckor hur han gråter så fort någon försöker göra något med honom, de få gångerna någon försökte göra något. Han gråter därför att han inte är trygg och inte känner personerna. I början stålsatte jag mig att inte visa Gusav hur jobbigt jag tyckte att det var. Till sist sprack mitt mammahjärta och jag klarade inte att höra honom gråta mer efter att ha lyssnat på hans förtvivlade gråt i så många dagar och började själv gråta på förskolan, 2 gånger samma dag till och med. Mitt framför barnen och mitt framför Gustav. Shit vilken bra mamma han har.... eller inte. Jag hade så många gånger försökt efter samtal med pedagog bygga upp en tro på att det den här gången skulle fungera. Varje gång rasade det dagen efter vi kom till förskolan och planen fick ändras. För varje gång försvann lite hopp om att det skulle bli bra. Till sist blev det bara för mycket. För mycket för att en mamma ska kunna se sin son vara så ledsen. För mycket för att hålla fasaden uppe. För mycket för att snabbt se en ny lösning.

Till sist på fjärde veckan blev jag tvungen att prova att lämna honom lite längre. Han grät ett tag men har tom kunnat äta på förskolan och sovit två gånger vilket är ett väldigt gott tecken. Dock behöver han bäras mycket, särskilt i början och tom de första timmarna. Precis vad jag sa från början. Precis vad jag visste. När han sedan själv väljer att gå iväg och leka funkar det rätt bra. Precis vad jag visste att det skulle bli. Dock måste jag säga att det faktiskt blivit bättre. Än dock kommer det ta mig enorm tid att läka alla gråtande sår och tills jag känner mig trygg med förskolan. Det kommer att dröja länge tills jag ser att Gustav är trygg. 

Vängningen kom när jag förbrilt försökte komma på hur det skulle kunna bli bättre. Jag kände att det var jag som fick komma på en lösning. Hemma har han aldrig varit intresserad av varken napp, snuttefilt eller gosedjur men jag tänkte att jag gör en chansing och tar med det gosedjuret som han ändå valt lite extra och har i sängen där vi ser att han plockar med den när han vaknar till. Hans svartvita katt. Hade han kunnat prata hade han sagt "Tack, mamma" eller "perfekt mamma". För det var vad det blev, både tack och perfekt i samma ord. 

Precis som barnpsykologen sa fanns det en risk att hans utvecklingen hämmades av att börja förskolan. Hans lilla lilla tal som precis hade börjat komma igång blev jättehämmat. Nu helgen har jag märkt att han börjat "prata" lite mer igen. Men det är nu över 4 veckor sedan jag hörde mammamammamama vilket han precis hade börjat med innan inskolningen. Jag hoppas nu att han tar i fatt det med råger då han redan är sen i "talet".

Det sägs ju att mamman och pappan känner sitt barn bäst och det är så tydligt i det här fallet. Det blev precis så som jag försökte undvika genom mötet innan inskolningen. Men nu måste jag jobba så nu måste det funka. Dock går det inte att han gråter hela dagarna.