Det är både med glädje och sorg jag skriver detta, mest med sorg på ett sätt.

Idag har Gustav och jag varit på neonatalmottagningen för sista gången ever. Sista gången vi fick träffa underbara Christina. Christina var dock lite sen idag så en annan sjuksköterska kom och låste upp. Först tänkte jag inte på det men sen när hon dröjde sig kvar började jag fundera lite. Är det inte du som var i hemsjukvården?? Anna? frågade jag. Jo visst var det snälla Anna. Så himla kul att få träffa henne igen. Det var hon som var hos oss på fredagen dagen efter vi hade kommit hem. Hon tittade in i sovrummet, fick se spjälsängen och frågade om han hade sovit. Näe svarade jag sammanbitet. Jag hade fått gå omkring med honom halva natten eller så satt jag hängandes över spjälsängen med honom sugandes på mitt finger. Då ställde hon den bästa frågan någonsin: Varför har ni inte honom mellan er?? Jo därför att vi är rädda att kväva den lille prinskorven och för att vi trodde att han skulle sova i sin säng eftersom han gjort det över en vecka på neo. Se efter den dagen har han sovit mellan oss vilket är helt underbart och särskilt då när man fick hålla koll på andningen, då slapp jag resa mig upp varje gång jag tyckte att jag behövde kolla så att han andades och kunde istället bara lägga en hand på honom.

Dietisten och sjukgymnasten var med oxå och undertiden vi väntade på Christina vägde och mätte vi Gustav. Å självklart lekte vi med bilar, traktor och en boll. Sjukgymnasten tycker att han har bra motorik men förstår "sälfallen". Eftersom Gustavs huvud är lite tyngre jämfört med övriga kroppen faller lixom det först. Dessutom är han inte så armstark vilket kan bero på att han inte kröp ordentligt innan han började gå. Hon tycker att han ska öva på att träna armarna genom att t ex gå som en björn, krypa under/igenom saker, gå kräftgång, halvrulla på armarna med mera. Vi diskuterade även skor och hur de ska se ut för att vara stabila. Hon tycker annars att motoriken ser bra ut. Dietisten tycker att han går upp bra i längd men hade önskat lite mer på vikten. Vi ska träffas igen till våren.

Christina tyckte det var jätteroligt att se honom. Hon tycker oxå att han växer bra men skulle önska lite mer på vikten. Vi får hoppas näringsdryckerna gör susen. Christina och sjukgymnasten sammanfattade besöket så fint idag. sjukgymnasten hade läst vad förra sjukgymnasten skrivit om dagis och hur han var då. Det står att han då var en försiktig kille som helst ville sitta hos mamma. Behöver lång tid på sig att leka in sig för att känna sig trygg och röra på sig. Christina la till att hon minns att vi alltid var tidig just för att han skulle få leka en stund i väntrummet för att känna in sig och ändå tog de senaste två besöken väldigt lång tid. MEN det är en helt annan kille den här gången som tar för sig, leker och till och med gick ut i väntrummet för att hämta fler leksaker och som även stängde dörren in till oss för att leka själv vid spisen. De håller verkligen med om att han fått bättre självförtroende. De gav mig en stor eloge för det mod jag haft att stå på mig att dagiset inte var bra och att jag sett till att Gustav kom därifrån. Hon nästan bad om ursäkt för att hon nästan inte trott på hur illa det var men att det verkligen syns nu på Gustav vilken skillnad det gjort. Egentligen var det först efteråt jag fattade vad de egentligen sa. Christina höll även med om att det kan bero på dagiset att han inte växte på längden tidig vinter/vår och inte så mycket viktuppgång. Att det faktiskt är så att det kan synas på tillväxten.

Wow alltså att utomstående verkligen kan se hur mycket bättre han mår efter att ha fått byta dagis. På ett sätt gör det mig ännu mera skrämd över vilket dåligt dagis det är.

Vi åkte hem och gjorde våfflor med grädde och mormor/morfar-sylten. Det är vad Gustav tecknar när vi tar fram glasburkar med björnbärssylt från mormor och morfar. Mums! Gustav åt 1,5 våffla. På eftermiddagen åkte vi till Malmö för att hämta en bilbarnstol till aygon, en axkid minikid. Gustav var nog tröttare än vad jag trodde och lyckades somna på vägen hem så jag fick stanna och väcka honom flera gånger trots att klockan bara var 17. Väl hemma blev det spaghetti och köttfärssås vilket Gustav gladeligen mumsade i sig. Efter det en kortis skypande med mormor och morfar.