Det har kommer bli ett utav de svåraste inlägg jag skrivit.

I fredags kväll fick vi åka akut till djursjukhuset med Tira. Hon har hostat lite i några dagar typ som det fastnat ett grässtrå i halsen (har haft en katt som det gjort det på å det liknar det). Men det har var bättre i fredags. Hon har varit pigg och glad och ätit å så som vanligt. På eftermiddagen var vi ute i trädgården och hon ville busa å sno Gustavs knäckebröd matglad som hon är. Hon sprang med sin leksak som vanligt, kanske inte exakt lika mycket men inget jag reagerade på då. När Alle kom hem efter 17, som hon hälsade på lika glatt, satt vi i hammocken och väntade på att grillen skulle bli klar å Tira låg på gräset framför oss. Jag sa till Alle att hon verkar lite konstig å darrar. Grillen blev klar och vi började fixa maten men Tira låg kvar på samma ställe och såg väldigt lidande ut. Ville inte resa sig, inte springa efter bollen och inte smaka köttbit. Tira fick sitta med oss i köket men hon såg väldigt besvärad ut. Flåsade så saliven droppade och visste inte om hon skulle försöka lägga sig eller sitta upp. Vi slängde i oss maten. Ringde djursjukhuset i Helsingborg och vi fick åka in direkt. I väntrummet blev hon försämrad och bara låg å andades, började även låta konstigt på andningen och såg ut som hon fick använda bukmusklerna för att andas. Hon som brukar vilja hälsa på allt å alla å hoppar upp på disken för att se, behövde knappt hållas i kopplet. Sjuksköterskan som var vid disken kom fram å frågade om hon bara var trött. Då hade jag precis tänkt gå å säga att hon andas konstigt. Tempen togs i väntrummet som visade feber och sköterskan ropade på en veterinär. Vi blev omtriagerad och fick gå före alla å kommer in på ett rum direkt. Anamnes tas och sedan röntgen på lungor och buk eftersom vi då inte visste vad det var. Hon låg där så stilla å bara lät oss vända å vrida. De ställningarna hon låg i hade aldrig funkat på en pigg Tira. När veterinären kommer tillbaka å började förklara han hon säga ungefär tre ord sen frågade jag direkt om hon menade pneumptorax vilket det var. Helvete tänkte jag! Vänder mig till Alle å säger att Tira stannar här, det här är allvarligt. Veterinären fick det inte riktigt att framstå som det. Tira låg borta vid en vägg och tittade på oss med sina svarta ögon med öronen lååångt bak och kämpade med angninden. Undertiden vi väntar på att fylla i papper på att hon ska vara kvar blir hon sämre i andningen. PVK sätts och blodprover tas sen säger vi hej då till henne. Hon följer sakta med sköterskan i korridoren å vi åker hem.

Väl hemma kommer jag på att jag glömt säga att hon inte tål torrfoder så jag ringer upp djursjukhuset eftersom jag inte vet deras morgonrutiner med mat. Då berättar sköterskan att hon fått syrgas men blivit försämrad i andningen och att veterinären ska kolla på henne strax igen. Vi går å lägger oss men hinner inte somna för kl 24 ringer veterinären och säger att hon måste ha thoraxdrän så de kommer snart ge henne lätt sedering och sätta dränet. Vi hör inget mer under natten så allt har gått med det ingreppet men hinner knappt vakna förrän telefonen ringer kl 9. Rings det tidigt vet vi att det är akut då de ringer de mest akuta patienterna först. Ny veterinär som berättar allvaret i det hela. Det hat tömts vätska i dränet flera gånger under natten vilket oroar henne då det är mer än vad som bör vara om det bara hade varit retning från dränet. Hon berättar att CT kan göras för att se om det är spontan pneumotorax eller om det beror på tumör men då det är mycket luft och vätska i lungorna är det inte säkert att man ser något. Hon berättar oxå att man kan göra en thoraxkirurgi där man öppnar upp hela bröstkorgen och opererar bort den delen av lungan som ev har ett hål. MEN då det är en flatcoated retriever som uppnått rasens snittålder med mycket cancer i generna menar veterinären att risken för att det är tumör är väldigt stor. En mycket bra veterinären som oxå lägger in kostnadsbiten då hon poängterar att en sådan operation är mycket kostsam, även CT är mycket kostsam. Hon vill förebereda oss på att det inte ser så ljust ut. Jävla dag!

Åker till jobbet med gråtiga ögon och känner mig både matt, svullen i ansiktet, mosig i huvudet och gråtig. Jag har mobilen i fickan hela tiden i beredskap. Känns inte så bra att ta hand om patienterna när jag inte är helt allert och väljer på kvällen att sjukskriva mig inför söndagens dagpass. Vill inte att något ska hända. Sover som en stock den natten.

Söndagen är som limbo. Det är söndag men ändå ingen dag, bara dag som att vi måste gå upp, äta frukost, det regnar mitt på dagen, får gärna göra det hela dagen. Vi hoppar lunchen, jag pluggar lite HLR inför min instruktörsutbildning på onsdag medans Gustav och Alle åker iväg en stund. Vi äter mellanmål, Gustav ser mest på TV, orkar inte aktivera. Vi går ut en stund, äter middag. Allt bara görs för att det måste göras, för att det är så man gör varje dag. Ringde djursjukhuset mitt på dagen. Tydligen hade hon gosat lite med filten idag och varit lite piggare vid rastning, med betoning på lite. Vill inte hoppas. Orkar inte hoppas. Älskade underbara hund som aldrig gjort någon något illa. Aldrig! Har funnits där för oss i vårt och torrt i livets upp och nergångar som varit de senaste 9 åren. Varit krypställning för Gustav, varit stöd för Gustav när han lärt sig stå, busat med Gustav, varit en vän för Gustav. Alltid lika snäll!

Nu väntar vi på morgondagen för att ha samtal med veterinären. Det svåraste samtalet på många år. Det kommer fällas miljoner tårar i morgon. För att Tira ska följa med oss hem ska det ske ett mirakel.