Man vet att man har en son som gillar biiillllar när man höjer volymen på radion när filmmusiken till the Cars hörs, tjoar högt att låten är jättebra och blir helt glad, samtidigt som man delar tabletter i läkemedelsrummet på jobbet.

Ibland är det inte mycket som behöver göra än down i humöret. Jag blir både arg, ledsen, besviken, frustrerad what ever you name it. Det är inget "fel" på Gustav. Han har inte vattenskalle som behöver shunt eller andra hinder eller jo förresten enligt en vetenskaplig artikel jag läst kan hans vattenskalle ge försenat tal och motorik. Inte konstigt att han inte satt förrän han var 10 mån. Däremot var han rätt så "normal" med att börja gå. Men bara för att vi inte kontrollerar vattenskallen frekvent längre eller för att inte behövde någon shunt så tror många att den lixom är borta och risken för men är över. Dock påminns jag om den ofta när tröjan ska dras över huvudet eller en ny mössa ska köpas. Eller när vi skulle köpa cykelhjälm. Vad gäller talet var Gustav sen med att jollra. Det där gulliga spädbarnsjollret som alla pratar om. Han kan ungefär i dagsläget fem ord: Mamamama, papapapa men dessa två kan vara för lite allt möjligt samt det vi kallar mamma och pappa. Han kan även bu(ss), biiil och tah (tack). Men detta samtidigt som han tecknar det. Att använda babytecken är inte fel. Inte heller att använda TAKK, tecken som stöd. Därför kan Gustav teckna desto mer och snappar upp fler och fler tecken. Hade han inte kunnat dessa tecken och lärt sig fler hela tiden hade det varit väldigt frustrerande. Tecken utvecklar språket och är därför jätteviktiga för Gustav. Det är oxå jätteviktigt att anhöriga, släktingar, bekanta och vänner som Gustav träffar har förståelse för att Gustav tecknar. T ex när Gustav viftar med handen knuten vinkar han INTE, han säger att han är törstig och vill då ha vatten vilket han mycket väl kan dricka i ett vanligt glas. Jag förstår att det är svårt att lära sig alla tecken han lär sig om man inte gått kurs men snälla säg inte fler gånger att Gustav vinkar när han har handen knuten, fråga istället om han är törstig. Gustav förstår nämligen det talade språket men tecknar själv tillbaka. Däremot är det väldigt bra för Gustav att den som talar till honom använder tecken som stöd, förstärker det som sägs med tecken. Jag begär inte att alla vi umgås med ska kunna tecknen han använder men att vara lite insatt i hans och vår situation är inte för mycket begärt om man frekvent umgås med oss. Jag skriver inte detta för att putta bort anhöriga, släktingar, bekanta och vänner utan för att ni ska få en förståelse för TAKK.

En annan frustrerande sak är att eftersom Gustav just inte har något funktionshinder, naturligtvis vill vi inte att han ska ha det, hamnar han mellan stolarna i byråkrativården. Alle skulle gått TAKK-kurs i våras men enda som fanns var en kurs i Lund kl 14 på eftermiddagen. Eftersom vi träffade logopeden så sent på terminen fanns det inte fler kvar. Detta hade inneburit att ta ledigt från jobbet kl 13 eller betala 3000-4000 för kurs utanför byråkratilandstinget. Dessutom hade den redan haft några träffar. Vi letade kvälls- och helgkurser men de var redan fullbokade och vi hade fått bekosta dem själva. Så ny termin och nya tag. Hittade en kurs i Landskrona kl 16 vilket hade inneburit 45 min ledighet för Alle och han hade kunnat gå kursen när jag jobbar dag eller natt samt är ledig. Jag checkade med logopeden som sa att det var ok på annan ort men sen satte sig byråkratilandstinget emellan. Trots att vi har ok från logopeden vilket var kravet för att föräldrar och anhöriga att gå kursen får inte Alle det ändå. Å vet ni varför??? Näe för det är här som Gustav faller mellan stolarna. Han är inte inskriven på barn- och ungdomshabiliteringen eftersom han inte anses vara så pass sjuk. Trots det har han inget språk, inte det språk en 2-åring bör ha. Detta trots att logopeden lovade tidigt i våras att mellan 1,5 och 2 år sker det jättemycket i talutvecklingen. Jo så pass mycket att han kommit på fem ord. Så näe vi får inte gå någon TAKK-utbildning trots att logopeden sagt att Gustav behöver det. Det går lixom inte i dagens jobbsamhälle att ta ledigt halva dagar varannan vecka en hel termin. Jo om Gustav hade haft en diagnos möjligtvis. 

Så nära och kära, vänner och bekanta vi är inte konstiga som viftar med händerna när vi pratar med vår son, det kallas TAKK. Å när Gustav vinkar har han handen öppen som när man vinkar. Har han handen knuten säger han vatten för att han är törstig, vill vattna blommorna eller ser en vattenpöl eller ett hav/sjö.

Idag när jag skulle laga mat skulle Gustav som vanligt laga mat på sin spis. Han började med att riva ut allt från ett utav skåpen, inte för att jag gör riktigt så när jag lagar mat men ptja han gjorde idag. Till sist valde han en silverbricka, tog med den till sin spis och ordnade upp alla prylarna så det stod rätt på bänken (läs pallen). Han började vispa i röda burken, hällde sen allt på silverfatet och serverade maten. Inte alla dagar man äter mat på silverfat. Efter en stund plockade han tillbaka resten av brickorna och skärbrädor in i skåpet, men inte silverfatet.

Kanske ska skola in barn oftare på dagis... Igår blev det kardemummakaka och idag kanelbullar undertiden jag var standby för Gustav på dagis. Men bästaste bagaren har jag hämtat hem nu efter en jättebra dag på dagis.

Det tar sig i alla fall med dagis. Sakta men säkert. Nu ska vi bara komma över den fruktansvärda inskolningen på förra dagiset, den har gett djupa sår med stora ärr, å tiden där efter.

Älskade vän om jag kunde radera tiden på Torpets förskola skulle jag göra det för alltid ur din lilla sårbara kropp.

Idag är det andra dagen på inskolningen eftersom Gustav var hemma och kurerade sin förkylning i två dagar. Alla barnen skulle ut när vi kom men Gustav skulle börja inne så att det blev lite lugnare. Han höll dock inte med men fann sig i att vara inne en stund. Gustav lekte med bilarna igen och så var han lite nyfiken på den andra tjejen som oxå skolas in men vågade inte riktigt leka med samma saker som henne. Är så härligt att se hur pedagogerna snappar upp att han tecknar. Å så härligt att se pedagogerna leka med barnen och inte bara stå ute som statyer. När vi skulle gå hem idag ville han inte följa med hem. Kan det verkligen stämma?? Kan det verkligen vara så att barn inte gråter sig halvt ihjäl på förskolan? Är detta verkligen sant?

Igår var första dagen på inskolningen. Jisses vilken skillnad. Ok nu är Gustav van vid dagis och är äldre men bortse från det ett par minuter. Igår var det precis som jag trodde att en inskolning skulle gå till. Jag fanns där för trygghet. Dagisfröken för att lära känna, leka och prata med Gustav. Hon var med Gustav till 100 %. Det var inte jag som behövde se till att han lekte, inte stoppade något i munnen, trillade ner från bilgaraget som han lyckades klättra upp på och inte jag som behövde roa honom så att han lärde känna stället. Jag behövde bara finnas där för trygghet och inte samtidigt sköta själva dagisverksamheten åt sonen. Gustav tyckte det var jättekul med alla bilar, traktorer och cyklar. Fortsätter det så här blir det ju roligt att lämna sonen på dagis..... nästan i alla fall....

Idag är Gustav tyvärr hemma. Vilar så att förkylningen kanske försvinner. Typiskt att bli förkyld just denna veckan.

Vill passa på att tipsa om en blogg som är väldigt bra. Ett tänkvärt inlägg som är nåt år gammalt http://sagogrynet.wordpress.com/2013/03/08/nojda-barn/ 

Äntligen! Äntligen!! Äntligen!!!
Sista dagen i morgon på skitförskolan     
Som inte blivit mycket bättre. Och oj vilket gräl de drog igång någon vecka innan semestern mitt framför min känsliga son. Å oj vad jag gråtit floder sedan starten i nov 2013!! Tårar av otrygghet att lämna sonen där! Tårar av ånger över att jag inte satte ner foten redan vid inskolningen! Tårar av hur illa folk tänker som har hand om barn! Tårar av frustration! Tårar av hjälplöshet över hur ett litet barn kan drabbas helt oskyldigt av deras okunskap, oförståelse, ovilja att inte bry sig.......