I helgen har Gustav lärt sig hela 3 nya tecken. Det är Italien (för att vi ska åka dit), sand och flytta. Så nu kan en dialog se ut så här:

M/P: Vad ska vi göra i sommar?

G: Flyga (tecknar)

M/P: Vart ska vi flyga?

G: Italien (tecknar)

M/P: Vad ska vi göra i Italien?

G: Simma, bada (tecknar båda orden och säger bada)

M/P: Vad ska vi göra mer?

G: Sand (tecknar sand som menas med att vi ska leka i sanden)

M/P: Varför packar vi ner våra saker i kartonger?
G: Flytta (Tecknas) hus (sägs). Släpvagn (tecknas).

Det är helt underbart med alla tecken han lär sig! Han har ju en del verbala ord oxå som härom dagen sa han "vill sitta dä". Det kommer mer och mer verbala ord men visst har vi en snart 3-åring med språkstörning! Det kräver ibland sina soldater att manövrera en dag som barnfamilj men ännu fler när barnet har en språkstörning eller något annat funktionshinder. Fan där satte jag spiken på huvudet.... eller huvudet på spiken är det nog..... Vi har ett barn med funktionshinder! Har nog lixom aldrig tänkt på det så förrän nu när det bara gled ur fingrarna på tangentbordet. Vi har ett barn med funktionshinder! Men på nåt sätt blev jag lättad. Om bara omvärlden kunde förstå det oxå. Det var nog egentligen logopedens brev idag som sådde fröet i hjärncellerna. Jag skrev på ett papper om att få ett hjälpmedel med tecken. Har redan en bok med tecken som vi fick i samband med TAKK-kursen men har lixom aldrig tänkt på det som ett hjälpmedel utan en uppslagsbok för att lära sig tecken. Idag stod det klart och tydligt hjälpmedel på lappen å ett hjälpmedel får man utskrivet av diverser olika sjukvårdspersonal vid funktionshinder. Visserligen kan ju en Italienska ordbok vara ett hjälpmedel när man inte kan ett skvatt italienska men väljer att åka dit ändå men det är lixom inte på samma sätt. Dock är ju tecken rätt roligt att använda och fruktansvärt hjälpsamt.... Hahahaha! 

Vad gäller alla soldaterna för att manövrera dagen så t ex nu när vi ska åka utomlands gäller det att förbereda Gustav med att lära honom lite nya tecken som vi kanske inte kommit i kontakt med tidigare. Att sätta ihop dem med bilder så att han förstår vad det är för något. Därför håller jag på att göra en bok med tecken och bilder. Det går bara inte att säga det för då har han inte något att prata om eftersom han inte kan prata. Därför måste tecken läras in av både oss och honom.

Idag har Tira varit på kontrollröntgen igen. Piggare hund fick man nog leta efter idag på djursjukhuset!! Hon är så go och gla igen och full av liv och bus. Röntgen ser mycket bättre ut både vad gäller pneumotoraxen och bölden. Hon har fortfarande restriktioner på aktivitetsnivån men vi är glada för varje dag vi får ha henne hos oss efter allt det här. Ny kontrollröntgen innan midsommar och förlängning av antibiotikan. Vi hade samma veterinär som vårdade henne under veckan och det var så kul att få träffa henne igen efter att ha pratat med henne i telefon om det svåra och hämtat hem en trött hund som vi inte skulle klara mer än någon dag hemma. Det var många som ville träffa henne idag som hade tagit hand om henne när hon var inlagd. Alla satte sig ner på huk och kramade henne. Ingen trodde att hon skulle klara sig och alla var därför så glada för att se henne så otroligt pigg! Alla har varit väldigt goa på djursjukhuset men veterinären idag är något extra!

Har inte uppdaterat så mycket om Tira då jag ägnat mig att ta hand om henne istället.

Vi hämtade hem Tira den 13/5 med strikt vila. I början var det inte så svårt att hålla henne lugn då hon var trött och tagen efter att ha varit svårt sjuk och är egentligen fortfarande. Hon åt dåligt första dagarna hemma och hade heller inte ätit så mycket på djursjukhuset heller. Fick hitta saker hon ville ha för att få upp aptiten. Inte helt lätt då hon inte riktigt tyckte om det hon brukar göra. Den 18/5 var vi tillbaka för kontrollröntgen. Den visade att pneumotoraxen näst intill gått tillbaka. Däremot ser man tydligare och tydligare nu när det inte är så mycket vätska eller luft längre någon form av böld. Antingen är det en lymfkörtel som reagerat på något (hon har ju en jättestor infektion oxå) eller är det en abscess eller en tumör. Vi har valt att inte gå vidare med att ta reda på vad det är då vi inte vill att hon sak genomgå en thoraxkirurgi som det i så fall bli för att ta bort den. Det känns inte värdigt för en 9 år gammal flat som har en stor infektion där vi inte vet om fixar att bli sänkt i allmäntillståndet mer ska genomgå en sådan stor operation som det innebär när man öppnar upp hela bröstkorgen. Om op går väl ska hon efter hållas i stillhet i 1-2 månader och efter det rehabiliteras. Bara nu är hon alldeles spattig. Vi behöver inte hålla henne i strikt vila längre vilket är näst intill omöjligt ändå. Hon har nästan blivit valp igen. MEN det kommer kännas ohört jobbigt att ta beslutet att det får räcka med lidande och sjukhusbesök. Tira är som en dotter för oss som funnits där i många år när vi bodde i Skövde och Göteborg och nu Skåne utan andra anhöriga på nära avstånd och även under åren då vi försökte få barn. Hon har alltid kommit där med sin blöta tunga och pussat tårarna och viftat bort dem med sin yviga svan

Vi ska göra ny kontrollröntgen på måndag. Det värsta är dock att vi inte vet när bölden kan spricka, när den gör det kommer det bli akut, urakut.

Är ett program som jag skulle vilja ha för att göra teckenbilder till Gustav. Det hade underlättat så himla mycket och varit till stor för att göra bilderböcker. Men näe region skåne tycker inte föräldrar till barn med språkstörning ska få det även om andra regioner tycker det. Så tack för den lixom!! Så jag får väl kämpa vidare med att försöka få word att fatta vad jag vill göra. Word som inte alls är ett bildbehandlingsprogram utan ett ordbehandlingsprogram så lite trögt går det att göra bildkartor där i. Så om någon vet ett annat bildbehandlingsprogram som inte kostar 4-5000 får gärna hojta. Dock är communicate mycket bra då det går att koppla ihop med BAM så man får alla TAKK-tecken. Blä vad sur jag är och besviken!

Det har kommer bli ett utav de svåraste inlägg jag skrivit.

I fredags kväll fick vi åka akut till djursjukhuset med Tira. Hon har hostat lite i några dagar typ som det fastnat ett grässtrå i halsen (har haft en katt som det gjort det på å det liknar det). Men det har var bättre i fredags. Hon har varit pigg och glad och ätit å så som vanligt. På eftermiddagen var vi ute i trädgården och hon ville busa å sno Gustavs knäckebröd matglad som hon är. Hon sprang med sin leksak som vanligt, kanske inte exakt lika mycket men inget jag reagerade på då. När Alle kom hem efter 17, som hon hälsade på lika glatt, satt vi i hammocken och väntade på att grillen skulle bli klar å Tira låg på gräset framför oss. Jag sa till Alle att hon verkar lite konstig å darrar. Grillen blev klar och vi började fixa maten men Tira låg kvar på samma ställe och såg väldigt lidande ut. Ville inte resa sig, inte springa efter bollen och inte smaka köttbit. Tira fick sitta med oss i köket men hon såg väldigt besvärad ut. Flåsade så saliven droppade och visste inte om hon skulle försöka lägga sig eller sitta upp. Vi slängde i oss maten. Ringde djursjukhuset i Helsingborg och vi fick åka in direkt. I väntrummet blev hon försämrad och bara låg å andades, började även låta konstigt på andningen och såg ut som hon fick använda bukmusklerna för att andas. Hon som brukar vilja hälsa på allt å alla å hoppar upp på disken för att se, behövde knappt hållas i kopplet. Sjuksköterskan som var vid disken kom fram å frågade om hon bara var trött. Då hade jag precis tänkt gå å säga att hon andas konstigt. Tempen togs i väntrummet som visade feber och sköterskan ropade på en veterinär. Vi blev omtriagerad och fick gå före alla å kommer in på ett rum direkt. Anamnes tas och sedan röntgen på lungor och buk eftersom vi då inte visste vad det var. Hon låg där så stilla å bara lät oss vända å vrida. De ställningarna hon låg i hade aldrig funkat på en pigg Tira. När veterinären kommer tillbaka å började förklara han hon säga ungefär tre ord sen frågade jag direkt om hon menade pneumptorax vilket det var. Helvete tänkte jag! Vänder mig till Alle å säger att Tira stannar här, det här är allvarligt. Veterinären fick det inte riktigt att framstå som det. Tira låg borta vid en vägg och tittade på oss med sina svarta ögon med öronen lååångt bak och kämpade med angninden. Undertiden vi väntar på att fylla i papper på att hon ska vara kvar blir hon sämre i andningen. PVK sätts och blodprover tas sen säger vi hej då till henne. Hon följer sakta med sköterskan i korridoren å vi åker hem.

Väl hemma kommer jag på att jag glömt säga att hon inte tål torrfoder så jag ringer upp djursjukhuset eftersom jag inte vet deras morgonrutiner med mat. Då berättar sköterskan att hon fått syrgas men blivit försämrad i andningen och att veterinären ska kolla på henne strax igen. Vi går å lägger oss men hinner inte somna för kl 24 ringer veterinären och säger att hon måste ha thoraxdrän så de kommer snart ge henne lätt sedering och sätta dränet. Vi hör inget mer under natten så allt har gått med det ingreppet men hinner knappt vakna förrän telefonen ringer kl 9. Rings det tidigt vet vi att det är akut då de ringer de mest akuta patienterna först. Ny veterinär som berättar allvaret i det hela. Det hat tömts vätska i dränet flera gånger under natten vilket oroar henne då det är mer än vad som bör vara om det bara hade varit retning från dränet. Hon berättar att CT kan göras för att se om det är spontan pneumotorax eller om det beror på tumör men då det är mycket luft och vätska i lungorna är det inte säkert att man ser något. Hon berättar oxå att man kan göra en thoraxkirurgi där man öppnar upp hela bröstkorgen och opererar bort den delen av lungan som ev har ett hål. MEN då det är en flatcoated retriever som uppnått rasens snittålder med mycket cancer i generna menar veterinären att risken för att det är tumör är väldigt stor. En mycket bra veterinären som oxå lägger in kostnadsbiten då hon poängterar att en sådan operation är mycket kostsam, även CT är mycket kostsam. Hon vill förebereda oss på att det inte ser så ljust ut. Jävla dag!

Åker till jobbet med gråtiga ögon och känner mig både matt, svullen i ansiktet, mosig i huvudet och gråtig. Jag har mobilen i fickan hela tiden i beredskap. Känns inte så bra att ta hand om patienterna när jag inte är helt allert och väljer på kvällen att sjukskriva mig inför söndagens dagpass. Vill inte att något ska hända. Sover som en stock den natten.

Söndagen är som limbo. Det är söndag men ändå ingen dag, bara dag som att vi måste gå upp, äta frukost, det regnar mitt på dagen, får gärna göra det hela dagen. Vi hoppar lunchen, jag pluggar lite HLR inför min instruktörsutbildning på onsdag medans Gustav och Alle åker iväg en stund. Vi äter mellanmål, Gustav ser mest på TV, orkar inte aktivera. Vi går ut en stund, äter middag. Allt bara görs för att det måste göras, för att det är så man gör varje dag. Ringde djursjukhuset mitt på dagen. Tydligen hade hon gosat lite med filten idag och varit lite piggare vid rastning, med betoning på lite. Vill inte hoppas. Orkar inte hoppas. Älskade underbara hund som aldrig gjort någon något illa. Aldrig! Har funnits där för oss i vårt och torrt i livets upp och nergångar som varit de senaste 9 åren. Varit krypställning för Gustav, varit stöd för Gustav när han lärt sig stå, busat med Gustav, varit en vän för Gustav. Alltid lika snäll!

Nu väntar vi på morgondagen för att ha samtal med veterinären. Det svåraste samtalet på många år. Det kommer fällas miljoner tårar i morgon. För att Tira ska följa med oss hem ska det ske ett mirakel. 

Idag är en stor dag!

Idag kunde jag för första gången höra Gustav försöka säga sitt namn så att jag verkligen förstod att det var det han menade. För ett par dagar sen lät det som att han försökte men då var jag inte säker på om det var sitt namn han menade eller något annat men idag hörde jag verkligen att det var just Gustav han menade. Jag kunde även fråga honom vad han sa och han svarar då Gustav verbalt igen utan att göra sitt persontecken. Inte klockrent Gustav men jag kunde verkligen höra att han menade Gustav. Det behövs inte mycket för att glädjen en förälder men ännu mindre för att glädja en förälder med barn med språkstörning.