Kuratorn ringde idag och påpekade att det måste ju vara jättehemskt för mig som mamma. Det verkar som att både läkarna och kuratorn tycker att jag ska få vidare med det. Första steget är patientnämnden men de gör ungefär det som jag redan gjort, prata med berörd personal. Nästa steg är patienternas försäkring för att få ersättning och sista steget är anmälan till socialstyrelsen. Jag vet inte om jag känner för att anmäla eller försöka få ersättning. Inget har ju hänt med Gustav, fast man borde ju göra något även om inget händer. Det jag vet är att många avvikelser rinner ut i sanden, tyvärr. Så det jag skulle kunna göra är att ringa avdchefen bara för att berätta att han inte visste att man får använda det så, å andra sidan har läkaren förklarat att man inte får det så han har ju lärt sig något.

Gustav har varit lite extra närhetssökande och snuttig idag men det kan man väl få vara efter allt stå hej på sjukhuset.

Jag sov inte jättebra, blev lite trångt i sängen så jag låg inte så bra, men det har ingen betydelse. Det viktigaste var att Gustav sov! Å vi fick sova tillsammans!!!! 

Vid min kudde kan man se ett litet Gustavhuvud

Kl 9 skulle Gustav få perfalgan. En väldigt osäker ssk kom in till oss och började fippla med pumpen och skulle spola nålen. Jag fick se att det var sterilt vatten och påpekade det men han sa att det inte var någon fara. Jag blev osäker så jag tjafsade inte vidare. Kände dock mig osäker på honom hade rätt, kollade fass: ”Använd INTE Sterilt vatten Baxter Viaflo utan tillsats.” Vad är jag för fruktansvärt dålig ssk som inte vet det?????? Å ännu sämre mamma som lät honom injicera det!!!!   Jag vet ju så väl att man inte får injicera sterilt vatten. Varför i hela friden tror jag inte på mig själv???  Hur gör jag nu då? Ångest!! Ronden kom utan ssk. Jag sa vad som hänt och doktorn tog tag i det med detsamma. Blev en jättestor grej. Ssk informerades av läkaren, avvikelse skrevs av ssk och prover skulle tas på sonen. Tyvärr blev det tre gånger för första provet då det blev fel på de två första  . Stackars Gustavs små tår. Första gången skrek han, andra gången blev han ammade och märkte zero och tredje och fjärde gången fick han socker och var mest irriterad över att någon höll honom i foten. Sen kom avdläkaren och överläkaren in till mig och pratade. Jag frågade om 1 ml sterilt vatten kan vara skadligt för den lilla kroppen men det skulle det inte vara men för säkerhets skull tas prover. De tyckte jag skulle få prata med kurator som kunde informera hur jag går tillväga om jag vill anmäla. Så lång väntan till kl 17 då nästa prov skulle tas. Proverna visade inte något konstigt. Ssk kom in till mig och pratade om vad som hänt. Sa att han inte visste att man inte får injicera det utan spädning. Tydligen stod kartongen med sterilt vatten precis bredvid kartongen med NaCl och de har nu flyttat isär dem så att det inte ska ske misstag lika lätt. Jag sa att vi alla kan göra fel och att det ju inte hänt något. Han har i alla fall lärt sig något. Jag är mer irriterad på mig själv att jag inte sa ifrån och dessutom tänker att han redan använt det tidigare och att om jag inte sagt något så hade han fortsatt med det. Jag fick en känsla av att han var rätt ny och jag vet ju själv hur det var att vara ny och alla kan göra fel. Inget hände och han har lärt sig något. Men visst fyra provtagningar hade kunnat undvikas och vi hade kunnat komma hem tidigare. 

En liten hjälte

Lite bus för att fördriva tiden.

Hunden har pappa Alle köpt till Gustav så att han

inte skulle sakna Tira när vi var på sjukhuset.

Måndag kl 9 parkerade vi bilen i p-huset. Hade klätt Gustav i heldress, mössa och två filtar. Det är 50 m mellan p-huset och sjukhuset. Sjalen knöt jag hemma. Direkt innanför entrén lyfte jag i honom i sjalen sovandes och han sov där till 11.

Gustav sover i sjalen

I denna säng tror de att han kommer att sova i natt:

Kl 11 var jag tvungen att lyfta ur honom för emla och klädombyte. Försökte ha honom i sjalen igen men gick bara en stund. Han var jätteledsen.

NU ÄR JAG HUUUUUUNGRIG!!!!

Alle kom vid 11.40, hade varit på ett möte som han var tvungen att gå på, och tog honom en stund. Först skrek han men fick sedan suga på pappas finger. Mmmmm!! Väldigt stolt pappa  ! Mitt finger duger inte längre.

Jag hade aldrig klarat mig utan sjalen  för då hade han varit vaken hela tiden, nu blev det ”bara” en timme. Jag och narkos hade ett samtal där jag bestämt sa att jag ska ha honom i famnen när han sövs och när han vaknar. Han menade att bebis under 4-5 månader inte märker vem som är där  . Det struntar jag i sa jag. Jag vill att mitt barn ska vara hos mig när han vaknar för jag tror att det är bäst för mitt barn. Då menade han att de har regler och bara för att jag jobbar i vården kan man inte frångå dem. Jag tror att han misstolkade mig för han började prata om att man inte kan vara med när han intuberas och sånt av säkerhetsskäl. Det var ju inte det jag ville. Så vi löste det. Jag var med i op-rummet och hade han i famnen när nålen skulle sättas och när han fick propofol. Han skrek jättemycket trots emla så jag vet egentligen inte om han hade så stor nytta av att jag var där  men det känns ändå bättre att han inte behövde vara där med okända. När han hade kommit till postop ringde de och när vi kom dit sov han fortfarande. Egentligen får man bara vara en där men jag frågade om pappan fick åtminstone se honom men då sa narkos att vi kunde vara där båda. Op har gått jättebra. Vi lät honom ligga i sängen ända tills han började vakna och då tog jag upp honom och la honom vid bröstet. Ssk sa att det kan vara så att han inte riktigt fattar hur han ska suga och lite så var det. Han såg väldigt snurrig ut. Han åt lite men verkade mest yr. Han var rätt gnällig och det var skitjobbigt att inte veta om han hade ont, mådde illa, hungrig eller vad det var. Han fick lite morfin vid ett tillfälle då han hade rätt hög puls en längre stund. Efter några timmar fick han komma ner till vårdrummet på avd. Då ville han äta igen vilket han gjorde när vi blev hämtade så de sa att det var efterrätt. Men han ville tutta hela tiden så då sa de att han inte riktigt hade koll på det här med förrätt, huvudrätt och efterrätt. Han var ledsen och hungrig om vartannat. Han behövde sova igen efter narkosen, var helt röd kring ögonen, så jag försökte amma honom till sömns, vyssa honom, ha honom på magen men inget hjälpte  . Jag satt med honom i några timmar men blev jättehungrig. Alle hade åkt hem, skulle ju upp och jobba dagen efter. Ssk undrade om hon kunde hämta något men jag sa att jag kunde gå själv, hade en risifrutti och smörgåsar, bara någon passade honom 2 minuter. När jag kom tillbaka skrek han som bara den men en barnsköterska sa att hon skulle ta upp honom och hon ville inte att jag skulle äta där inne (blev lite förvirrad ner en sa att jag fick och en inte). I det läget kände jag att jag behövde mat så jag kastade i mig maten för att komma tillbaka till Gustav snabbt. När jag kom tillbaka sov han. Jag kände mig så fruktansvärt dålig mamma  !! Hade försökt i flera timmar att få honom att sova, han var verkligen i behov av det, men inte lyckats och så har barnsköterskan han i fem minuter och han somnar. Hon tyckte att jag skulle passa på att vila vilket jag tyckte lät bra eftersom jag inte visste hur natten skulle bli. Kl 19 la jag mig men det enda jag hörde var Gustav som skrek trots att jag omöjligt skulle kunna hört det om han hade gjort det så jag var klarvaken. Efter en liten stund hämtade de mig, han var vaken igen. Gick från 120 i puls vilande till 170 och gallskrikande, det är vår lilla G det. Satt sedan där resten av kvällen. När nattpersonalen kom förklarade jag att vi brukar samsova och liggamma men att han brukar somna mellan 23-00. Vi satt där och ammade och Gustav pratade ibland. Patienten mitt emot var 9 mån och busade och pratade. Ibland lät det som att Gustav och han hade värsta konversationen med varandra. Var lite kul mitt i allt jobbiga. En barnsköterska tittade till oss och servade mig med vatten. Jag provade att lägga ner honom men han vaknade hela tiden. Sa till henne också att jag inte tror att han kommer somna här. Då var ssk redan och ringde doktorn för att fråga om samsovning  ! Så vid 23 flyttade vi in till vanliga rummet. Jag sa att vi kunde sova på bäddsoffan (var så lycklig över att vi fick vara tillsammans) men nej då vi skulle ha en säng. Så med apné-larm (det var kravet) och säng la vi oss tillsammans! Det ska vara nattpersonal till att vara tillmötesgående . Ammade typ två minuter sen sov han nära nära mig (närmare än i vanliga fall). Kl 01 fick han perfalgan (alvedon iv) och ny blöja utan att vakna (!). Han ammade oftare under natten än hemma men det gjorde inget, huvudsaken att han var nöjd.

Gustav har nu fastat sedan klockan 8. Han somnade i bilen på väg till sjukhuset och lyftes direkt i sjalen sovandes när vi kom fram.

Igår kväll fick vi oväntat besök av Gustavs farfar och Inga-lill. Ändå bjöd vi inte på Gevalia..... Vi bjöd där emot på varma mackor.

Igår bestämdes det att Gustav ska operera sitt lilla ljumskbråck. Stackats lilla grabben. Å så ska han sova själv i en säng i ett vårdrum. Tror de ja! Men inte jag, han kommer aldrig vilja sova där. Stackars liten å sova helt själv. Hur ska jag då kunna amma halvsovandes? Som tur är beräknas det bara bli en natt.

Kräkning i ansiktet på mamman - check.
Vi liggammade och han ammar tills han somnar men två kvällar nu har han kräkts. Magen blir väl full innan han somnar. Dock var kräkningen i ansiktet inte så mysig. Alle som låg bredvid skulle börja torka i sängen men hittade inget och undrade vart det hamnade å där satt jag med äcklad min och sammanbitet svarade "I mitt ansikte"......

Idag har jag varit hemma hos Josefin och Selma och ätit lunch. Jättetrevligt att få lite sällskap. En stund innan jag skulle gå kom sonen och sambon hem så nu har jag träffat hela Josefinfamiljen.

Selma såg jag senast i maj, då var hon ca 3 mån och idag är hon 8 mån. Det har hänt rätt mycket sedan dess. Tiden går så fott.